Saras

Har märkt vilken stor vilja jag har fått på sista tiden; typ livsglädje. Längtar till saker, älskar saker, ogillar saker. Är mig själv så ofta jag kan, och även när det är jobbigt så är jag mig själv ändå. Tänker att det är mycket jobbigare att bete sig på ett visst sätt bara för att andra gör så. Jag gillar inte att vara diskret och damig, då tänker jag liksom inte vara det heller. Varför skulle jag? Man ska ha roligt i livet. Stel kan man bli när man blir tant. Då stelnar kroppen ihop, men det finns ingen anledning att bli stel för att man blir "vuxen". Fy på den. Om jag är på middag kan jag känna att jag bara vill skrika ut "GRÄSSTRÅ" och rulla på golvet. Kan inte ni känna så någon gång? Hur jobbigt är det inte då i dag att det är "onormalt" att göra så? Vadå onormalt? Hatar det ordet. Alla är liksom olika. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla var lika! Varför är det just de som alla osäkra som säkra människor försöker vara? Screw that. Är så lyckligt lottad som träffar människor varje dag som skulle kunna rulla runt i skolan med en igelkottdräkt och joddla! Skulle inte byta ut det mot något! Kan verkligen säga att jag är mig själv och det är jag stolt över? Är du dig själv till 100%?