Ideal - sjuka tankar
Man går ut 9:an. Ut mot resten av ditt liv. Till en ny plats - och du känner ingen. Fan vad alla är fina och smala. Alla har det där perfekta livet du strävar efter. "Dags för mitt nya liv! Vad kul det ska bli med förändring! Äh, vi färgar håret brunt och på med massa smink.". Färgen tvättas ur, men det gör inget. Dina lår börjar flabba lite. Fan vad alla är smala. Varför har alla bättre ämnesomsättning än dig? Varför hittar alla jeans förutom du? Alla bara festar, men vad gör du? Du sitter hemma och äter choklad och kollar på OTH. Vem fan är du undrar alla i Väsby.
Ja men okej, du börjar med en "diet". Den kanske inte är så bra, men effektiv. Du tänker dig att du ska testa att bara äta 3 ggr/dag istället för 5. Då blir det två mål färre per dag, vilket betyder 2 x 7 mål/v. Hela 14 mål! Träningen tänker du och köra lite extra med. "Fan, är så sugen på mellis!!! Men nej, jag måste ut och springa en mil i spöregnet.". Tankarna som flödar i ditt huvud medan du springer är att när du kommer hem ska du få käka ditt tredje mål. Men varför inte bara käka 2 ggr/dag och så får du käka lite mer varje gång, så blir det större njutning? Träna varje dag är också bra. Veckorna går och det är väl kul med resultat? Jättebra. Skitkul. Du blir så fruktansvärt glad. Nej? Precis som att man inte blir bättre på något utan att utmana sig själv, precis som det så vill du gå ner lite till. Bara lite. Du ser ju ändå inga resultat, spelar ingen roll vad andra säger. Och din mat, det är som en slags lycka. Lycka som man kan använda 2 ggr/ dag och sen är den slut. Du börjar vilja få din lycka på speciella ställen och inte slösa den i skolan, det är inte värt kalorierna. Du kan ju alltid åka hem och äta. Bestämda tider ska det vara. Ingen ska fan våga kommentera dina handlingar, för det är ditt liv och det "är inte alls konstigt att du åker hem från skolan för att äta".
Månaderna går och du går ner till en vikt då dina jeans känns som mjukisbyxor. Världen skulle vara perfekt nu ju. Det här är det perfekta du strävade efter. Hur lycklig är du? Så lycklig att du gråter varje dag och får panikångest över att du kanske inte har tränat på två hela dagar. Du väger dig såklart varje dag och är du över 57 kg är hela veckan totalförstörd. Lyckan är dock oövervinnerlig när vågen visar 54 kg. Wow. Du är så lycklig att du inte ser någon mening alls med att leva. Så lycklig att du söker hjälp utifrån för att lägga puzzelbitarna på plats, som redan har blivit deformed och inte passar längre. En av dem föll bort under året som gått, en bit som inte går att ersätta.
Lyssna nu bara. Är det värt det? Mår du bra nu? Känner dig snyggare på något sätt? Sätter du ångest framför komplex? Du lyssnar på omvärlden, inser hur sjukt det är och går upp de där åtta kilona igen på bara några månader och inser att du är grym. Du är fan snygg bruuuuush. Du inser att ett helt år var bortkastat.
Såna här problem är de problemen som är lättast att gömma för sina närmaste, vilket är ganska läskigt. Direkt från mitt hjärta vill jag bara säga att ibland när man tror sig veta att man känner sina vänner och vet allt om dem så kan man ha helt fel. Verkligen helt fel. Jag vill också säga att det absolut inte är värt att till exempel gå ner i vikt om man mår sjukt dåligt av det. Självklart ska man gå ner i vikt om man lider av fettma, även om det är jobbigt, men det hade inte jag och det har nog inte du heller. Tänk två gånger, eller tre innan du gör något. Det kan förändra hela ditt liv, även om du inte tror det. Det trodde inte jag.
Kommentarer
Trackback
