1 år sedan
"Mitt stora "stress-ställe" är skolan, tyvärr - Väsby Nya Gymnasium. Det är det nog för många, men i mitt fall är det inte så mycket själva pluggandet, utan mer lokalerna och folket. Att det är skolan. Den största faktorn till att det blev så är antagligen min väns död, för att ta den korta vägen. Och på det var det obeskrivligt jobbigt för mig att börja i en ny klass och träffa nya människor. Jag har egentligen inte haft jobbigt att vara social eller vara mig själv, men det kanske alltid har funnits där, bara att jag inte har behövt vara mig själv inför nytt folk så himla mycket innan gymnasiet. Och herregud vad jobbigt det var när man verkligen var tvungen. Plötsligt kom alla tankar som "tänk om jag säger något helt fel", "jag är ingen vanlig människa", "bättre att vara tyst" osv. Vem fan vill umgås med en då?
Alla känslorna försvann, jag kände ingen lycka, ingen kärlek, ingen sorg utombords, men inuti mig värkte det som fan. Månaderna gick, och jag kommer knappt ihåg någonting från i vintras i år. Helt svart. Något jag kommer ihåg är allt matteplugg och lite påklistrade leenden i skolan. That's it. Jag fick ständigt panikångest-attacker där jag började skaka och hjärtat slå jättefort. Ville bara gräva ner mig själv. Ska en 17-åring behöva uppleva sånt här eller? Vad händer med världen? Ingen tog mig seriöst i alla fall, eller kanske någon snäll person men det blev mest "nutte då... åh titta därborta!". Jag blev så jävla trött på alla glada, äckliga människor runt omkring en som bara var så lyckliga hela tiden och tänkte att.. ni överdriver bara. Vad leker ni hallå? Jag försökte hitta liksom "ljuset" i vardagen om ni förstår vad jag menar, men det gick ju inte så jäkla bra. Vilket skämt. Jag trodde seriöst att jag för resten av mitt liv skulle förbli en grå zombie."
Alla känslorna försvann, jag kände ingen lycka, ingen kärlek, ingen sorg utombords, men inuti mig värkte det som fan. Månaderna gick, och jag kommer knappt ihåg någonting från i vintras i år. Helt svart. Något jag kommer ihåg är allt matteplugg och lite påklistrade leenden i skolan. That's it. Jag fick ständigt panikångest-attacker där jag började skaka och hjärtat slå jättefort. Ville bara gräva ner mig själv. Ska en 17-åring behöva uppleva sånt här eller? Vad händer med världen? Ingen tog mig seriöst i alla fall, eller kanske någon snäll person men det blev mest "nutte då... åh titta därborta!". Jag blev så jävla trött på alla glada, äckliga människor runt omkring en som bara var så lyckliga hela tiden och tänkte att.. ni överdriver bara. Vad leker ni hallå? Jag försökte hitta liksom "ljuset" i vardagen om ni förstår vad jag menar, men det gick ju inte så jäkla bra. Vilket skämt. Jag trodde seriöst att jag för resten av mitt liv skulle förbli en grå zombie."
Det här skrev jag på sommarlovet förra året, vet inte om ni kommer ihåg. Ibland undrar jag över hur många det är som har följt min blogg sedan starten, februari 2009. I alla fall. Jag är så otroligt glad över mitt liv idag, min situation; mina helt förjävla underbara vänner. Det är galet hur tacksam jag är över dem. I 1:an var skolan det värsta stället jag kunde befinna mig på, men idag är det ett av dem bästa. Är så glad över hur långt jag har kommit under året som gått efter allt hemskt som har hänt. Thank you.
Kommentarer
Trackback
