Saras

Mitt stora "stress-ställe" är skolan, tyvärr - Väsby Nya Gymnasium. Det är det nog för många, men i mitt fall är det inte så mycket själva pluggandet, utan mer lokalerna och folket. Att det är skolan. Den största faktorn till att det blev så är antagligen min väns död, för att ta den korta vägen. Och på det var det obeskrivligt jobbigt för mig att börja i en ny klass och träffa nya människor. Jag har egentligen inte haft jobbigt att vara social eller vara mig själv, men det kanske alltid har funnits där, bara att jag inte har behövt vara mig själv inför nytt folk så himla mycket innan gymnasiet. Och herregud vad jobbigt det var när man verkligen var tvungen. Plötsligt kom alla tankar som "tänk om jag säger något helt fel", "jag är ingen vanlig människa", "bättre att vara tyst" osv. Vem fan vill umgås med en då?

Alla känslorna försvann, jag kände ingen lycka, ingen kärlek, ingen sorg utombords, men inuti mig värkte det som fan. Månaderna gick, och jag kommer knappt ihåg någonting från i vintras i år. Helt svart. Något jag kommer ihåg är allt matteplugg och lite påklistrade leenden i skolan. That's it. Jag fick ständigt panikångest-attacker där jag började skaka och hjärtat slå jättefort. Ville bara gräva ner mig själv. Ska en 17-åring behöva uppleva sånt här eller? Vad händer med världen? Ingen tog mig seriöst i alla fall, eller kanske någon snäll person men det blev mest "nutte då... åh titta därborta!". Jag blev så jävla trött på alla glada, äckliga människor runt omkring en som bara var så lyckliga hela tiden och tänkte att.. ni överdriver bara. Vad leker ni hallå? Jag försökte hitta liksom "ljuset" i vardagen om ni förstår vad jag menar, men det gick ju inte så jäkla bra. Vilket skämt. Jag trodde seriöst att jag för resten av mitt liv skulle förbli en grå zombie.

Som tur var, var inte det fallet. Tack vare er, mina vänner (få som de var då) och min egen lilla styrka tog jag tag i allt och försökte vända hela skiten. Jag gjorde något som jag aldrig i mitt liv trodde att jag skulle våga. En sak som jag höll hemlig för nästan alla. Här är jag idag några månader senare, fortfarande ett vrak, men ett ganska glatt vrak. Visst blir det jobbigt lite då och då, men vem har det inte jobbigt liksom?

Mitt stressa-ner-ställe är/var hemma hos mig. Men då på lördagskvällen kom den äckliga, jävla rösten som säger UT, UT OCH FESTA. Den dånar konstant. Säger saker som man "måste" göra. Den får jag ångest över. Det är massa saker som jag inte kommer nämna här som jag har det jättejobbigt med, men det äter upp mig inifrån. Då har jag ett till ställe som är ett ställe där jag inte ens kan göra sånt där, det enda som går är att stressa ner och ta det lugnt. Boden är mitt ställe. The place to be. Här kan jag mysa med familjen och släkten och alla bekymmer tar vi sen, right? 

Jag har kvar de här bilderna som en reminder om var jag inte ska hamna igen. Aldrig i mitt liv. Älskar er. ♥