Saras

Verkligen alla hade kommit till gården. Massa ljus var tända, alla bara grät. Sedan blev det tyst. Någon satt och hulkade i hörnet. Flera timmar satt vi. Så jävla sorgligt. Det är tur att man har sina vänner, så man kan sörja tillsammans. Man ska aldrig behöva sörja ensam. Jag har fortfarande inte förstått det ännu. Varje gång någon nämner det så tänker jag "nej, skojar du?!" Det här är så jävla overkligt. Vi alla vill bara vakna upp från den här mardrömmen, nu.